Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle lör, juni 12, 2010 22:48:12Jag är ganska säker på, att det är ett tecken i tiden. Att man sitter där och zappar mellan kanalerna, och upptäcker att det går en film på tv, som man skulle vilja se. Kellys Hjältar, till exempel. Men på en kanal man inte har. Typ TCM, eller något annat dyrt. Och trots att man har den på DVD (och skulle kunna se den när som helst), så blir man lite sur. Och stänger av tv:n i protest. Utan att slå på DVD:n.
Ungefär som när man bara accepterar Svenska akademins skrivregler, som säger att outtalbara förkortningar skrivs med stor bokstav. Automatiskt. På nåt sätt. Men att tv alltid skrivs med gemener. Precis som vd. Och att all användning av utskriften teve är lite obildat. Ungefär som när folk säger att de gillar Clint Eastwood-filmer. Lite löjligt lixom.
Eller så är det bara jag, som tycker så. Och att man kan börja en mening med både Men och Och. Citera med kursiv stil. Påstå med frågetecken? Eller sätta komma när man vill. Punkt.
Fotnot: Kellys hjältar visas på TCM när jag skriver detta.
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle sön, april 25, 2010 23:38:28Fram till i dag har följande överskrift prytt bloggens förstasida:
Mathias Ståhle bloggar om allt det där som brukar hamna i reporterns anteckningsblock, men aldrig letar sig in i papperstidningens strikta spalter.
Fotnot: Skrivmaskinen på bilden är en av Triumph's reseskrivmaskiner. Maskinen fungerar fortfarande utmärkt, men det börjar bli svårt att hitta färgband.
Och nu är det sista färgbandet förbukat. Det är med visst vemod jag ändrar överskriften. Tack till Peter Gustafsson, som förlängde mina maskinskrivningsdagar med ganska exakt åtta år.
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle tor, december 10, 2009 16:18:23Visst är det en händelse som ser ut som en tanke, att himlen i Nordnorge lyses upp av ett ljusfyrverkeri samma dag som Barack Obama tar emot Nobels fredspris i landets sydliga delar? Särskilt om experterna gissar rätt när de säger att ljusskenet kommer från ytterligare en misslyckad uppskjutning av den ryska Bulava-raketen - det 13:e i ordningen.
Bulava (som betyder stridsklubba på ryska) ska bli en kärnvapenbärare av den gamla klassiska sorten. Den vi alla oroade oss för under det kalla kriget. Raketen avlossas från en ubåt som kan ligga gömd under polarisen i månader, om så krävs. När den lämnat atmosfären bryts den sönder i ett halvdussin separata stridsspetsar, som sedan kan riktas mot olika mål på jordytan. Var och en av spetsarna bär på en sprängkraft motsvarande tio Hiroshimabomber. Men Bulava-raketen har några egenheter som inte fanns på den gamla goda tiden. Den är nämligen försedd med ett stealth-hölje, vilket innebär att den kommer att bli mer eller mindre immun mot de missilförsvarssystem som USA har velat bygga sedan Stjärnornas krig-projektet. I dag finns ju missilsköldarna på riktigt, fast de står på marken och inte i rymden. Innan Barack Obama lade sig i världspolitiken var det tänkt att sköldarna skulle ha placerats i länder som Polen och Tjeckien.
Just oviljan att fortsätta kapprustningen på kärnvapenfronten var en bidragande orsak till Nobelpriset, i Obamas fall. Hans bidrag till världsfreden bestod i att skrota ett föråldrat försvarssystem. Snart besegrat av Bulavan. Om Ryssarna får sin stridsklubba att flyga, har världen då blivit mer eller mindre fredlig, med Nobels mått mätt?
Fotnot: Vad var det jag sa?
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle ons, november 18, 2009 12:13:54
Historien har inget vänligt att säga om Feodosija. Det var från den sömniga lilla kuststaden längst ner på Krimhalvön som digerdöden spreds över vattnet till Europas hamnar 1347. Den enda trösten för Feodosijaborna är väl att historieböckerna oftast kallar staden vid dess bortglömda Ottomanska namn - Kaffa. Likafullt var det härifrån som de första pestskeppen seglade iväg när det begav sig. Först till hamnstäderna i Italien, för vidare transport upp i det Europeiska fastlandet. Möjligen är det havets fel, att staden fått så dåligt rykte, samtidigt som vattenmassorna är förutsättningen för dess fortsatta existens. I dag är Feodosija en bortglömd badort på Krimhalvön. Mycket mindre och fulare än semesterparadiset Jalta. Staden ligger kvar vid kusten som ett litet fruset ögonblick av Sovjetunionen, och helt följdriktigt är den typiska besökaren en rysk turist med ett igenkännande leende på läpparna. De riktiga Feodosijaborna tycks bara finnas på vintern. När sommarvärmen kommer i juni lämnar de sina lägenheter till högstbjudande besökare och söker sig upp till Datjorna i bergen.
En av dem som överger hus och hem för att bereda plats åt besökande nostalgiker heter Maria och bor på Sovjetgatan. Från stranden följer du Revolutionsgatan, korsar Karl Marx-vägen och svänger vänster för att hitta hennes hus. Vänd ryggen åt Generalsekreterare Gorbatjovs gata så kommer du rätt. Huset är byggt i gråbetong och täckt av vinrankor. Marias lägenhet består av ett rum och kök, samt en inglasad balkong. Vattnet i badrummet fungerar ibland och på skrivbordet ligger hennes bankböcker och breven från tiden före skilsmässan prydligt ordnade i travar. Som vore de utlagda till allmän beskådan på ett museum. Om någon hyresgäst mot all förmodan skulle finna det intressant att se att hon och hennes dotter levde ett ganska gott liv under åren fram till Sovjetunionens sammanbrott. De hade sparat ihop tillräckligt med pengar till en ny bil (gissningsvis en Lada) och i breven till maken berättar de om hur bra allt kommer att bli när han kommer i land. De handskrivna svaren från havet är visserligen korthuggna. Men det framgår att mannen delar deras optimism. Eller snarare delade. För i samma ögonblick som Sovjetunionen valde att gå under med ett rostigt kvidande tycks hans möjligheter att få landpermission från Svartahavsflottan ha minskat avsevärt. Framtidsutsikterna blir nu allt dystrare i breven, i takt med att sparkapitalet på bankboken krymper ihop till ett intet. När finanskrisen slår till med full styrka och gör alla gamla sovjetrubler värdelösa är Maria redan pank. Och skild. Fan vet om det inte var havets fel, det också.
Marias lägenhet är inget museum. De privata papperen är bara aningslöst kvarlämnade på skrivbordet. Antagligen föreställer hon sig väl att turisterna ska intressera sig för andra saker än hennes tämligen ordinära liv. Sightseeing och bad till exempel. För sevärdheter är det ont om i Feodosija. På klippan utanför staden står en gammal borgruin. På vägen dit sitter ett monument över alla de sjömän som stupat i svartahavsflottans tjänst. Nedanför muren står en minnessten över de vitgardister som dödades i inbördeskriget 1918-21. När det vita nederlaget var ett fullbordat faktum sökte sig de som ännu kunde gå till Ukrainas hamnar, för att hitta ett skepp till Europa. Ungefär som de pestsmittade gjorde en gång i tiden och precis så som Michail Sjolochov skildrat undergången i de sista kapitlen av "Stilla flyter Don". Men alla hann förstås inte med båtarna. Minnesstenen nedanför borgruinen vetter mot havet och berättar att precis vid den här muren mötte Feodosijas vitgardister döden, när röda gardet intog staden. Sedan kom en ny rödgardisttropp och gjorde processen kort med de första röda bödlarna. Till synes av misstag och liksom i förbigående, eftersom man ändå var i farten. Bronsplaketterna är ganska fåordiga i sin skildring av händelseförloppet och det enda museet i staden är ett putsat stenhus med romerska valvbågar som ligger nere vid stranden. Antalet besökare i de svala valven är lätt räknade, vilket är märkligt, eftersom museet rymmer en diger samling tavlor av Feodosijas enda konstnär värd namnet: Ivan Aivazovskij, målare i samma skola som sin mer kände brittiske föregångare J. M. W. Turner. Men till skillnad från Turner målade Aivazovskij nästan aldrig några landskap. Han höll sig till ett och samma motiv, under merparten av sin karriär. Skeppsvraket finns vanligtvis (men inte alltid) till vänster i bilden. Vågorna slår vanligtvis in över betraktaren från höger och horisonten ligger påfallande högt upp på många av dukarna. Det var vågorna och själva vattnet som intresserade konstnären. Inte himlen ovanför eller människorna bland vrakmassorna. Samma hav som gett staden dess rykte finns på nästan hälften av hans målningar. Men i Aivazovskijs tappning är det i alla fall vackert.
Fotnot: Det är några år sedan jag besökte Feodosia, men det är fullt möjligt att Maria och hennes dotter bor kvar. Därför har jag ändrat hennes riktiga namn i texten.
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle tis, november 03, 2009 20:27:27
Vacker var hon inte, och det var nog aldrig meningen att hon skulle bli det heller. Inte desto mindre åkte John Blanches gotiska amazon upp på min pojkrumsvägg, ungefär samtidigt som hårdrocksaffischerna plockades ned. Samma gråkladdiga häftmassa användes för att fästa planschen på tapeten. Där fick hon hänga som en sorts tyst protest mot allt vad finkultur hette, tills solen blekt bort färgerna. Eller jag flyttade hemifrån. Vilket som nu kom först. Jag hade redan blivit vuxen vuxen när jag insåg att Amazonia Gothique (målningen heter så) blev min första kontakt med det klassiska måleriet. Min egen inkörsport till tyngre droger, för att använda en sliten metafor. Utan henne hade jag nog aldrig kommit att intressera mig för målad konst. När intresset först väcktes trodde jag att det rörde sig om rena hallucinationer. Ibland såg jag nämligen den gotiska amazonen dyka upp lite här och var. Oftast i andra tavlor, utan att kunna sätta fingret på vari likheten bestod. Bortsett från vänster öga och höger ben syns ju inga mänskliga drag på Blanches akrylmålning.
Trots avsaknaden av anletsdrag kände jag igen henne ibland. Ungefär som när man tycker sig känna igen Alexander Roslins "Damen med slöjan" som en person man träffat i levande livet. Vilket man ju inte har, eftersom Roslins modell dog 1772. Men dumt nog letade jag bara efter amazonen i andra Blanchemålningar, och hittade henne naturligtvis aldrig. Hon var one-of-a-kind i sin samtid, och skulle så förbli. Om någon skulle ha frågat mitt 22-åriga jag, om en aldrig så obetydlig detalj i en Blanchemålning - vilken som helst - skulle 22-åringen med största sannolikhet ha kunnat beskriva detaljen exakt. Det var först när jag långt senare, och i ganska mogen ålder, började leta efter illustrationer till ett helt orelaterat bokprojekt, som jag hittade källorna till Blanches amazon. Och naturligtvis, säger 37-åringen av i dag, är det främst Matthias Grünewald som stått modell. Vem annars? Om inte annat blir det uppenbart när man jämför Grünewalds "Kristus bespottas", med Blanches "Hrothyogg's Tower". De två återges här intill varandra, förminskade och lätt beskurna.
Jag hade nog aldrig fastnat för den knäande plågoanden i Grünewalds tavla, om inte Blanche placerat honom där ute på piren. Den säregna kroppsställningen låter honom nu parera havets bränningar, istället för att puckla på frälsaren. Och utan att se parallellen mellan Blanche/Grünewald, hade jag aldrig börjat intresera mig för Donauskolan, från vilken Blanche lånat sitt speciella sätt att avbilda arkitektur. Jämför gärna några valfria Blanchemålningar med Albrecht Altdorfer, Wolf Huber, Jörg Breu d.ä, eller Augustin Hirschvogel. Googla på bilderna om du är nyfiken. Donauskolan bestod nästan uteslutande av landskapsmålare. Omgivningarna intresserade dem mer än centralgestalterna, vilket inte är så konstigt. Eftersom samtliga var verksamma på 1500-talet ville kunderna nästan undantagslöst se bilder på Jesus. Själv är jag ganska säker på att Grünewald var mer intresserad av att fånga ett rejält slagsmål på bild när han gjorde "Kristus bespottas", och därför har han reducerat frälsaren till den obetydlig figur vi ser i skuggan av målningens slagskämpar. Fast det kunde han förstås inte säga till prästen som betalade. En liten tyst protest, som obemärkt förlåtits av historien. Precis som när John Blanche lyckades smyga in en liten privat protest mot 1980-talets oseder i sin gotiska amazon 400 år senare.
Marsch tillbaka till pojkrumsväggen således. Där hänger en påfallande enkel solnedgång. En kvinna bär upp en grön rustning, tecknad i kladdig akryl. Den döljer alla former. Ointagligheten är en del av arvet efter Grünewald. Men blicken fastnar på yxan och de bisarra klackarna, vars enda funktion är att att förlänga amazonens fysionomi så att kroppens proportioner överensstämmer med det gyllene snittet. Vilket i sin tur är en förutsättning för att hon ska kunna förses med den vildvuxna frisyren, utan att se ut som en knappnål. De hårdrockiga attributen låter konstnären göra henne ful, utan att det syns. Hon behåller ju ändå någon sorts stereotyp 80-talsexighet, fastän det inte riktigt går att säga varför. Bilden skulle kunna vara ett skivomslag från samma tid. Eller hur? Kanske omslaget på ett pulp-magasin, vilket det också var. John Blanches gotiska amazon dök först upp som omslagsflicka i nummer 79 av fanzinet White Dwarf, från 1986. Tidskriften vände sig huvudsakligen till rollspelsnördar (jag var en av dem) och därmed fanns det också en tyst överenskommelse mellan konstnär och betraktare. Bilden fick inte säga något viktigt. Inte förmedla något budskap. Det skulle bara vara en cool bild. Punkt. Ingen jävla finkultur, som i skolan. Eftersom mitt trotsiga tonårsjag var en del av den där tysta pakten är det med viss förtjusning som jag idag tar del av John Blanches egna ord, när han berättar om sin amazon i den självbiografiska boken Ratspike. Blanche var (och är såvitt jag vet fortfarande) tidningen White Dwarf's art director. Och han hade en mycket tydlig tanke med sin målning:
"Jag var ytterligt trött på att se skickliga konstnärer producera målning efter målning, föreställande nästintill nakna fantasy kvinnor med bröst som zeppelinare. Sådana inslag av fantasykonst hade börjat smyga sig in på White Dwarfs förstasidor /.../ Jag mottog brev varje vecka, som klagade på exploateringen av de kvinnliga formerna." (min översättning)
En stillsam feministisk protest, som gick hem hos en publik bestående av tonårspojkar 1986. Det är konst. Helt enligt principen att äkta konst talar med sin publik. Även om betraktaren inte alltid förstår det som sägs.
Fotnot: Missa inte utställningen "Odödliga verk" på Vasa konsthall i Göteborg. Den öppnar 7 november och minst en av av arrangörerna är starkt influerad av John Blanche. Vem av dem säger jag inte. Du får gå dit, och räkna ut det själv.
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle sön, oktober 25, 2009 19:26:42För en månad sedan satt jag på en stenmur nere vid floden och låtsades, för ett ögonblick, att jag hette Martin Beck. Precis som kommissarien i Per Wahlöös och Maj Sjövalls kioskdeckare. Orsaken till denna harmlösa låtsaslek var lika enkel som barnslig. Jag befann mig vid Donaus strand i Budapest, på precis den plats där Martin Beck sitter när han räknar ut vem som är mördaren i Mannen som gick upp i rök. Pocketboken låg i fickan på min kavaj. Så här beskrivs muren i boken:
Under bron löpte två parallella gator längs kajen, den innersta låg cirka halvannan meter högre än själva kajen, som i sin tur sluttade trappstegsformigt ner mot vattnet. De båda gatorna särades av en låg stenmur.
Platsen ser likadan ut i dag. Någon har monterat ett järnräcke på den gamla muren, så att man inte ska trilla över av misstag. Därför kunde jag luta mig tillbaka ganska bekvämt, och behövde aldrig riskera att dela Martin Becks öde. För om du har läst boken vet du naturligtvis att Martin Beck trillar baklänges över murkrönet på nästa sida, och slår skallen i trottoaren nedanför. Hårt. Sedan fattar han hur allt hänger ihop.
Sådana klargörande luftfärder hade jag verkligen ingen lust med. Jag var i Ungern på semester, men kunde inte rensa jobbet ur tankarna. För ett kort ögonblick övervägde jag att skriva ett kåseri om Mannen som gick upp i rök, och krydda det med moderna ögonblicksskildringar. Jag beslutade mig snabbt för att skrota planerna, eftersom jag inte hittade något tillräckligt aktuellt ämne att kontrastera iakttagelserna mot. Jag är visserligen så förtjust i Per Wahlöös och Maj Sjöwalls romanserie att jag kunde ha försökt ändå. Men Mannen som gick upp i rök (andra boken i serien) är tveklöst den sämsta. Den skrevs dessutom redan 1966, så ärligt talat: Vem bryr sig längre?
I dag bryr jag mig emellertid igen, efter att ha läst kvällstidningarna. Mannen som gick upp i rök fick en viss aktualitet efter att Expressen avslöjat Jan Guillous samröre med KGB i slutet av 60-talet. En liten resume av romanens påhittade intrig följer här:
En sommar i mitten av 1960-talet åker den svenske journalisten Alf Matsson till Ungern för att skriva reportage åt en av Stockholms snaskigare herrtidningar, som just denna sommar intresserar sig för livet på andra sidan Järnridån. Han checkar in på sitt hotell och försvinner spårlöst. Men istället för att göra formell polissak av försvinnandet, utreder svenska Utrikesdepartementet saken i lönndom. Man vill helt enkelt veta om man riskerar att få en ny Wallenbergaffär på halsen, innan man ringer i larmklockorna. Martin Beck skickas till Budapest inkognito, och löser fallet på några dagar. Som vanligt. Det rör sig för övrigt om ett vanligt fyllerimord. Alf Matsson har blivit ihjälslagen hemma i Stockholm av sina svartsjuka kollegor från krogen Tennstopet, efter en blöt kväll vid arbetsdagens slut. En sån där kväll då man skryter om jobb man gjort, och sådana man ämnar göra i framtiden. Till Budapest och det väntande scoopet kom Matsson aldrig. Mördaren reste till östblocket och checkade in på hotellet, med hjälp av Matssons pass. Så konstruerades hela försvinnandet. Mannen som gick upp i rök handlar till syvende og sist om ett mysterium, som inte är det minsta mystiskt.
Min huvudsakliga invändning mot Sjövall/Wahlöös bok har alltid varit att den är tråkig. Storyn kändes föga övertygande och inte det minsta trovärdig, när jag läste den ett 20-al år efter utgivningen. Det verkade osannolikt att en simpel skvallerskribents försvinnande skulle orsaka sånt politiskt rabalder, ens under den kylslagnaste delen av det kalla kriget. Intrigen skapar aldrig den willing suspension of disbelief som all god fiktion kräver. Istället faller den platt till marken. Lika fort som Martin Beck från sin stenmur.
Tyckte jag tills jag läste uppföljningarna efter Expressens Guillou-avslöjande. När de gamla journalistveteranerna från tiden då det begav sig nu återigen ventilerar sina minnen målar de upp en bild, som ganska väl överensstämmer med Sjövall/Wahlöös porträtt av Stockholms journalistkår modell 1966. För det var ju naturligtvis på Tennstopet (som fortfarande har Stockholms bästa öl-och-husmanskost-meny) som Jan Guillou och Arne Lemberg satt och söp med sina äldre kollegor i slutet av 60-talet. Därinne byggdes myten om den hemlighetfulla journalisten upp bakom ett moln av cigarettrök och alkoholånga. Skrivmaskinsrebellen. Skjutjärnsjournalisten. Han som kan svepa en öl utan att blinka, vars penna är så vass att såväl byråkrater som generaler darrar inför det skrivna ordets makt. Som Matsson och hans litterära gelikar, fast på riktigt. Följande stycke har saxats ur dagens Aftonbladet:
För kompisgänget på Tennstopet berättade Jan Guillou att han var på väg för att träffa en rysk agent: 'Det var ingen hemlighet att han skulle gå och äta lunch med någon filur', säger dåvarande FiBaktuellt-medarbetaren Sven Neander. /.../ (Jan Guillou) berättade att det var en ryss som kommit fram till honom med ett dricksglas vodka och sagt att så här ska man dricka vodka och svept glaset. Då hade Janne gjort samma sak, och så hade de blivit kompisar på något sätt. Det måste ha varit vintern 67-68.'
Vips hade Jan Guillou en KGB-källa, och det verkade trovärdigt då. På Tennstopet, fortsätter Neander. Trovärdigt och inte det minsta konstigt. Jag utgår ifrån att hela gänget hade läst Mannen som gick upp i rök vintern 67-68. Antagligen gillade de den, eftersom den skildrade deras värld på ett tillräckligt hårdkokt sätt. Boken hade redan funnits i handeln i ett år, och Jan Guillou har i flera intervjuer berättat att Sjöwall/Wahlöö var hans litterära förebilder, när han själv började skriva kioskdeckare i Stockholmsmiljö några år senare. Läs gärna romanen Det stora avslöjandet från 1974. Där har Jan Guillou dessutom snott några litterära gestalter ur Sjöwall/Wahlöös romansvit, istället för att hitta på egna.
Jag gissar förstås. Men jag tror inte att det var agentromantiken Jan Guillou förälskade sig i som 20-åring. Snarare journalistmyten. Den som frodades på Tennstopet i slutet av 1960-talet. Han svalde den i så fall med både hull och hår. Ungefär som när jag satt på stenmuren vid Donau, och för ett ögonblick låtsades att jag hette Martin Beck.
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle tis, oktober 20, 2009 13:08:45Nu har Justitiekanslern visserligen redan meddelat att ingen kommer att åtalas för Jimmie Åkessons
rasistiska fantasier i Aftonbladet. Gott så. Jag är en varm anhängare av principen att även de fåkunniga ska få uttrycka sitt hjärtas mening utan att straffas för sin enfald. Men eftersom en påfallande stor andel av
proffstyckarna och den lagkunniga expertisen (däribland Aftonbladets egna jurister) gjorde en annan bedömning, och eftersom den efterföljande debatten börjar ta en otäck vändning, kan jag inte låta bli att dröja kvar vid ämnet. Jag ska dock inte ägna mig åt Åkesson, utan åt den medievärld jag själv verkar i. Några fakta i målet.
• Aftonbladets chefredaktör har, på ett
mycket skickligt sätt, lurat Jimmie Åkesson att avslöja vilken politik Sverigedemokraterna egentligen skulle vilja driva, om man skalade bort allt nostalgiskt svammel om Bullerbybarnen, Skorpan och Bröderna Lejonhjärta. Därigenom blir det för första gången möjligt att bemöta Sverigedemokraterna som det rasistiska parti det faktiskt är. Jag är full av publicistisk beundran inför Jan Helins och Aftonbladets prestation.
• Det eventuella åtalet som skulle kunna drabba chefredaktören för att han bereder utrymme åt Sverigedemokraterna är en bisak. Böterna kan Helin ta med en klackspark. Han tjänar runt 850 000 kronor om året, enligt uppgifter i den egna tidningen. Visserligen finns det ett fängelsestraff någonstans i den övre delen av skalan för brottet
hets mot folkgrupp. Men Helin är ostraffad. Max villkorligt och dryga dagsböter således.
• Jimmie Åkesson kan inte straffas för sina åsikters skull, oavsett vad vissa debattörer tycks tro. Jan Helin är Aftonbladets ansvariga utgivare, och i den mån en åsikt alls är straffbar måste den tryckas först. Ett bra system, enligt min uppfattning. Möjligen med undantaget att chefredaktörens höga lön blir den enda verkliga garanten för vår lagstadgade tryck-, yttrande- och åsiktsfrihet. Men sådan är nu en gång för alla kapitalismen.
Det var ganska uppenbart att medierapporteringen skulle ändra inriktning, så snart JK avfärdat alla illvilliga åtalsförhoppningar som uttrycktes av avundsjuka kollegor. För handen på hjärtat: Känner du en enda svensk publicist som ärligen kan säga att han eller hon inte skulle ha velat vara först med Helins prestation i måndagens Aftonbladet? Jag gör det inte. Men det gäller ju som bekant att komma på idén först och genomföra den på ett snyggt sätt. Åter till ämnet. När den efterföljande debatten nu byter inriktning börjar den bli obehaglig. I dag (jag skriver det här på tisdagens lunchrast) ägnar svensk massmedia krutet åt att bevisa att Jimmie Åkesson har fel. Muslimer är till exempel inte överrepresenterade i våldtäktsmål. Något alla visste redan förut. Av 21 kontrollerbara faktauppgifter i Åkessons ariska drömmerier är tio påhittade. Vilket alla också visste. Problemet är att man nu låtsas kritisera Åkesson för att han är dåligt påläst och har fel. Vilket vi strängt taget visste förut. Istället för att kritisera hans djupt rotade rasism. Vilken vi först nu fått klara belägg för. Gör gärna följande tankeexperiment, för att fullborda illustrationen. Tänk om Åkesson en dag framför en rasistisk ståndpunkt på en faktamässigt korrekt grund. Blir hans renrasiga Bullerbydrömmar rumsrena då? Eller förblir de lika solkiga?
Senaste NyttSkapad av Mathias Ståhle ons, juli 29, 2009 14:53:54Sommar. Man sitter i trädgården med ett isande glas Gröna Märket (Rysslands och därmed världens bästa vodka). Man svalkar strupen och bläddrar i konstsalongernas kataloger. Man läser tidningarnas recensioner av desamma. Man läser poeten Eva Ström i Sydsvenskan.
Men vad skriver kärringen? Att Trine Folmoe är nazist? Jo, tamejfan. Under rubriken "
Måleriet med bruna toner" gör hon just det.
Vad är nu detta? Trine Folmoe skulle uppfattas som en oförarglig målare av de flesta normalt funtade människor jag känner. Hon målar i klassisk stil: Änglar, musor och allehanda grekiska oknytt som dansar, kråmar sig och beter sig. Porträttlikt. Hantverksskickligheten på topp.
I Eva Ströms värld är det fullt tillräckligt för att kvala in i nazisternas illustra skara. Varför? Jo, därför att målningarna påminner Eva Ström "om kulisser till en hittills ospelad Wagneropera" och därmed blir de "ett exempel på den heroiska sexualitet som kunnat platsa i nazismens syn över påbjuden konst." Hon finner det "oundvikligt att inte associera till den exposition av godkänd konst naziregimen arrangerade i München 1937."
Tio år innan den associerande kritikern ens var påtänkt, konstaterar man i förbigående och skrattar förtjust. Undrar en stund om poetissan druckit mer av Gröna Märket än man själv, innan hon satte sig vid tangentboret. Eller om hon gått direkt på läkarspriten.
Sedan hissnar man. Inte över enfalden i resonemanget, utan inför den människosyn som skymtar fram i slutet av artikeln. Där har Eva Ström arbetat upp sig rejält. Hon ger sig inte.
Trine Folmoe sprider en smittad bildvärld. Den är sjuk. Kontaminerad. Skriver Ström. Hon drar därefter slutsatsen att Folmoe inte bara närmat sig nazismen rent estetiskt. Nu känner sig artikelförfattaren säker på att Folmoe och hela det konstnärskollektiv hon ingår i även närmat sig nazismen i rent ideologisk bemärkelse. Det måste i alla fall utredas närmare. Tycker Eva Ström och Sydsvenskans kulturredaktion.
Jag ställer ifrån mig glaset. Nu är det inte roligt längre.
Jag kan väl leva med att Eva Ström skrivit en text i affekt och skickat manuset till publicering utan att korrläsa. Sånt händer.
Men på Sydsvenskan har man okritiskt redigerat in den på kultursidorna. Och jag utgår ifrån att samtliga medarbetare på redaktionen är nyktra på arbetstid. Runt redigeringsbordet har man alltså tillmätt den strömska associationsleken betydelse. Börjat beskriva konstnärliga utrycksformer i medicinska termer som vanligtvis bara brukas virologer emellan.
Glömt bort att konst skapas av människor.
Inte av cancersvulster.
Någon annan än jag som tycker sig se fler bruna toner i denna soppa än dem Eva Ströms rubrik anspelade på?
